Drottning Kristiina - för serier i tiden

Det här är inte en text om serier, det här är en text om kvinnan som älskade dem.

27 mars 2012 var en sorgens dag för den svenska seriescenen, vi förlorade en mor, en mentor, en eldsjäl, en sann hjältinna - Kristiina Kolehmainen.

Jag har mött henne på ett antal mässor, festivaler, middagar och seriemingel men har nog alltför sällan reflekterat över tyngden i det hon gjorde. För oss, för SerieSverige.
Under 15 års tid har hon varit eldsjälen bakom Serieteket i Kulturhuset, Stockholm. En plats som introducerat otaliga barn, ungdomar och vuxna till seriernas magiska värld. Utan hennes envisa strävan hade vi förmodligen aldrig fått uppleva SPX, numera Stockholms Internationella Seriefestival. En av de få platser och tillfällen där samlare, serietecknare, förläggare, föreläsare, manusförfattare, mangaälskare,amatörer, proffesionella, seriefrämjare och eldsjälar möts i en känsla av att faktiskt höra till någonstans. Det kommer kännas tomt och konstigt där utan henne.

Men om du någon gång läst en serie som fått det att pirra till i magen, reflektera en stund extra över något, fått dig att skratta rakt ut på bussen, tagit med dig på ett äventyr, så tycker jag att du ska ta dig en sväng inom Kulturhuset i helgen och besöka Stockholms Internationella Seriefestival. Till minne av Kristiina har Serieteket ordnat en utställning med porträtt av en stort saknad vän och kollega. Bilden ovan kommer vara med och även om jag inte kommer vara med i egen person så kommer jag vara där i tanken. Hoppas vi ses.

Kristiina Kolehmainen 1956 - 2012

Terry Pratchett - Små Gudar

Den Store Guden Om har förlorat sina tillbedjare, han har bara en kvar, en ganska korkad novis vid namn Brutha. Den stora guden Om framställs gärna som en stor tjur som trampar ner de otrogna, eller en örn. Men nu är han en liten sköldpadda som ständigt (och utan framgång) förbannar sin omgivning. Det enda han lyckas frammana är ett pyttelitet åskmoln och en pytteliten blixt som bränner Bruthas ena ögonbryn. Dessutom hatar Om örnar, eftersom de är det enda djur som kommit på hur man äter sköldpaddor.

Första tredjedelen av Små gudar är hysteriskt rolig och jag fnittrade vilt på var och varannan sida. Pratchetts beskrivningar och små fotnoter är ofta träffsäkra och oväntade. Persongalleriet är utmärkt, speciellt den före detta Store Guden Om som nu är den lilla guden Om. Jag älskar sättet religionen beskrivs på, hur det framgår att profeterna egentligen hittade på det mesta av reglerna. När Brutha citerar någon av lagarna är Oms svar ofta ”Har jag sagt det?”, eller så kommer han inte alls ihåg profeten i fråga.

Tyvärr håller sig inte tonen genom hela romanen. Humorn försvinner aldrig helt, men trappas ner och ger plats för en lite mer seriös stämning. Det är tydligt att boken är en kommentar till religion i vårt eget samhälle, en grund för eftertanke. Människorna har slutat tro på Guden, istället tror de på, och fruktar, Kyrkan. Historien visar vad som kan hända om fel person hamnar i en styrande ställning inom en så mäktig institution som kyrkan. Men den visar också vad som kan hända om en liten man med en sköldpadda vågar sätta sig upp emot den personen.

Jag tycker Pratchetts Små gudar har en hel del bra att säga och jag tycker dessutom att den är lysande underhållning. Men jag hade gärna sett lite mer humor i bokens andra halva också, för komiken är utan tvekan det bästa med romanen. Därför stannar mitt betyg på 3,5 av 5 monster.